— Ni återfick er frihet av mig, sade han, och er frihet var min lösen.
— Må vara, men lösen för den i galleriet nedgrävda, ofantliga skatten, till vilken man nedstiger, sedan man tryckt på en i väggen dold fjäder, som undanflyttar en trälåda och blottar en lönntrappa, förtjänar inte den också att talas om, säg, monseigneur!
— Himmel! utropade Mazarin flämtande och i det han knäppte ihop sina händer. Min Gud! Jag är förlorad!
Utan att lyssna till hans klagan tog d'Artagnan honom under armen och släppte honom ned i armarna på Athos, som stått orörlig nedanför muren.
Därpå sade d'Artagnan, vänd till Porthos.
— Tag min hand, jag håller mig fast i muren.
Porthos gjorde en ansträngning, så att muren darrade därvid, och svingade sig upp på murkrönet.
— Jag förstod inte helt och hållet förut, sade han, men nu begriper jag; det här är förbaskat lustigt!
— Tycker du det? sade d'Artagnan. Så mycket bättre… men för att få det lustigt ända till slut, så låt oss inte förspilla tiden!
Han hoppade ned från muren. Porthos gjorde likaså.
— Ledsaga kardinalen, mina herrar, sade d'Artagnan. Jag skall under tiden rekognoscera terrängen.
Gascognaren drog sin värja och marscherade i spetsen.
— Monseigneur, sade han, åt vilket håll skall man gå för att komma till stora landsvägen? Tänk väl efter, innan ni svarar! För om ers eminens misstoge sig, kunde det medföra stora olägenheter icke blott för oss utan även för er.
— Gå längs efter muren, mina herrar, sade Mazarin, så behöva ni inte frukta att komma vilse.
De tre vännerna fördubblade sin hastighet, men efter några sekunders förlopp voro de tvungna att sakta sin gång; hur mycket kardinalen än bemödade sig, kunde han likväl ej följa dem i samma takt.
Plötsligt stötte d'Artagnan emot någonting ljumt och mjukt, som i detsamma rörde sig.
