andra. Det är ju riktigt rörande! Har du inte tårar i ögonen, Porthos?
— Jo, svarade Porthos, men jag vet inte, om det är artigheten eller blåsten, som avpressar mig dem. Jag tror snarare att det är blåsten.
— Kliv nu upp, Athos, sade d'Artagnan, och skynda dig!
Med tillhjälp av Porthos, som lyfte upp honom lika lätt som en fjäder, kom Athos upp på muren.
— Hoppa nu ned, Athos.
Athos hoppade och försvann på andra sidan muren.
— Är du nere? frågade d'Artagnan.
— Ja.
— Utan något missöde?
— Ja, oskadd och välbehållen.
— Porthos, giv nu akt på kardinalen, medan jag stiger upp. Nej, jag behöver inte din hjälp, men håll i kardinalen, så att han inte berövar oss nöjet av hans sällskap.
— Gott, jag gör så, svarade Porthos. Nå, kommer du upp?
— Du har rätt, det är svårare än jag trodde. Låna mig din rygg till stöd, men släpp inte kardinalen.
— Jag släpper honom inte:
Porthos bjöd sin rygg åt d'Artagnan, som med tillhjälp av detta stöd inom ett ögonblick satt grensle på muren.
Mazarin låtsades skratta.
— Är du där? frågade Porthos.
— Ja, min vän, langa nu upp kardinalen till mig, och vid minsta ljud han uppger, så kväv honom!
Mazarin ville skrika, men Porthos klämde honom med båda händerna och lyfte upp honom till d'Artagnan, som nu i sin tur tog honom i kragen och satte honom bredvid sig. Därpå sade han i hotande ton:
— Hoppa nu genast ned till greve de La Fère, min herre, eller dödar jag er, på min adelsmannaära!
— Min herre, min herre! utbrast Mazarin, ni sviker ert givna löfte!
— Jag? Har jag lovat er något, monseigneur?
Mazarin suckade.
II. M. S. 28
