— Ah, svarade Aramis, det skulle visst löna mödan att visa honom en sådan grannlagenhet! I en av dessa depescher förklarar kardinalen för hennes majestät, att kassorna äro tomma och att drottningen inte har några pengar kvar; i den andra meddelar han, att han ämnar flytta sina fångar till Melun, emedan Rueil inte syntes honom tillräckligt säkert. Du förstår väl, min vän, att det sista brevet gav mig gott hopp? Jag lade mig i bakhåll med mina sextio man, omringade slottet, höll några hästar i beredskap, vilka jag anförtrodde åt den förståndige Grimaud, och väntade på, att ni skulle föras ut. Jag påräknade det visserligen inte förrän i morgon bittida och hoppades ej kunna befria er utan skärmytsling. Ni äro nu fria redan i natt, fria utan strid… så mycket bättre! Hur har ni undsluppit den kanaljen Mazarin? Ni ha säkerligen stora skäl att beklaga er över honom.
— Åh, inte så värst, svarade d'Artagnan.
— Verkligen?
— Ja, vi ha till och med skäl att berömma honom.
— Omöjligt!
— Jo, minsann, vi ha honom att tacka för vår frihet.
— Kardinalen?
— Ja, han lät sin kammartjänare, Bernouin, föra oss in i orangeriet, och därifrån följde vi honom till greve de La Fère. Då erbjöd han oss friheten, vi antogo anbudet, och han drev artigheten ända därhän att visa oss vägen och själv föra oss till parkmuren, vilken vi nyss med stor förnöjelse klättrat över, var- efter vi träffade på Grimaud.
— Gott, sade Aramis, det försonar mig med honom, och om han vore här skulle jag gärna vilja säga honom, att jag inte trott honom i stånd till en så vacker handling.
— Monseigneur, sade d'Artagnan, ur stånd att tygla sig längre, tillåt mig presentera chevalier d'Herblay, som enligt vad ni redan hört, önskar betyga ers eminens sina vördsamma tacksägelser.
Han drog sig åt sidan och avslöjade därigenom den förvirrade Mazarin för Aramis häpna blickar.
— Ah för tusan! Kardinalen själv! utropade Aramis. Jag
