garnisonens förläggande; Athos blir överingenjör, Porthos generalintendent och Aramis guvernör.
Man installerade Mazarin i slottets vackraste våning.
— Mina herrar, sade kardinalen, då han intagit sin boning, jag antar, att det inte är er mening att länge hålla mig här inkognito?
— Nej, monseigneur, svarade d'Artagnan, vi ämna tvärtom med det snaraste förkunna, att vi ha er i vårt våld.
— Då kommer man att belägra er.
— Det äro vi beredda på.
— Vad ämna ni då göra?
— Vi skola försvara oss i så fall. Om kardinal Richelieu ännu levde, skulle han kunnat berätta er en viss historia om en bastion Saint-Gervais, i vilken vi fyra med våra fyra betjänter och tolv döda höllo stånd mot en hel armé.
— Sådana bedrifter utför man blott en gång, min herre man gör inte om dem.
— Det behövs inte heller nu; i morgon underrättas parisarmén, och i övermorgon är den här. I stället för att leverera batalj vid Saint-Denis eller vid Charenton skall man leverera den i närheten av Compiègne eller Villers-Cotterets.
— Hans höghet prinsen skall slå parisarmén, liksom han gjort förut.
— Mycket möjligt, monseigneur, men före striden låta vi flytta ers eminens till ett annat av vår vän du Vallons slott: han har tre sådana som det här. Vi vilja inte blottställa ers eminens för krigets faror.
— Nåväl, svarade Mazarin, jag ser nu, att jag måste kapitulera.
— Före belägringen?
— Ja, villkoren äro kanske bättre nu.
— Ah, vad villkoren beträffar, kommer ni att finna oss ganska medgörliga.
— Nå, låt höra edra villkor?
— Vila er först, monseigneur, så få vi tänka på saken.
— Jag behöver inte vila först, mina herrar, lag behöver endast veta, om jag är i händerna på vänner eller fiender.
