— På vänner, monseigneur, på vänner!
— Nåväl, säg mig då genast, vad ni begära, så att jag må kunna bedöma, om någon förlikning är möjlig oss emellan. Tala, greve de La Fère.
— Monseigneur, svarade Athos, för min egen del har jag ingenting att begära, och för Frankrike skulle jag ha allt för mycket. Jag förklarar mig därför jävig och avstår ordet åt chevalier d'Herblay.
Athos bugade sig, tog ett steg tillbaka och förblev i stående ställning, lutad mot kaminen, såsom enbart åhörare av underhandlingen.
— Tala då, chevalier d'Herblay, sade kardinalen. Säg, vad önskar ni? Inga omsvep, jag ber, inga hårklyverier! Var tydlig och kortfattad!
— Ja, monseigneur, jag ämnar spela med korten på borden.
— Lägg då upp korten.
— Jag har i min ficka uppgiften på de villkor, som den deputation, vari jag även deltog, i förrgår kom för att förelägga er i Saint-Germain. Låt oss först och främst akta gamla rättigheter; de fordringar denna uppgift innehåller, måste bifallas.
— Vi voro närapå ense om dessa, återtog Mazarin. Låt oss därför övergå till edra enskilda villkor.
— Ni tror alltså, att sådana skola uppställas? sade Aramis småleende.
— Jag tror, att ni alla inte äro lika oegennyttiga som greve de La Fère, svarade Mazarin, i det han vände sig mot Athos med en bugning.
— Ni har rätt, monseigneur, återtog Aramis, och det gläder mig, att ni äntligen gör greven rättvisa. Greve de La Fère är en överlägsen ande, upphöjd över alla låga begär och mänskliga lidelser; han är en av förgångna tiders stolta själar. Ni har rätt, monseigneur, vi kunna inte mäta oss med honom, och vi äro de första att erkänna det.
— Skämtar du, Aramis? frågade Athos.
— Nej, min bäste greve, nej, jag säger blott, vad vi tänka, och vad alla de, som känna dig, tänka. Men du har rätt, det
