blott var natur; men om vi fyra beslutit det, skulle vi säkert också gjort det!
— Det borde jag ha vetat, mumlade Anna av Österrike, dessa män äro av järn.
— Ack, madame, sade d'Artagnan, detta övertygar mig om, att ers majestät först i dag gjort sig ett riktigt begrepp om oss.
— Gott, svarade Anna, men om jag nu äntligen gör mig detta begrepp…
— Ers majestät gör oss då rättvisa. Då ni gör oss rättvisa, skall ni inte mer behandla oss som människor ur hopen. Ni ser då i mig en ambassadör, värdig de höga intressen, varom han fått i uppdrag att underhandla med er.
— Har ni fördraget?
— Ja, här är det, ers majestät.
Anna av Österrike kastade en blick på papperet. som d'Artagnan räckt henne.
— Det där innehåller blott allmänna fredsvillkor, sade hon. Herrar de Contis, de Beauforts, de Bouillons, d'Elboeufs och koadjutorns intressen iakttagas däri. Men edra egna?
— Ers majestät, vi ville inte vara nog förmätna att ställa våra namn vid sidan av så höga och lysande.
— Men jag antar likväl, att ni inte för egen del avstår från att muntligen framställa edra anspråk? Låt höra dem då!
— Den, som skickats att underhandla… förlåt om jag börjar med mig själv, men jag måste ge mig den vikt, inte som jag själv tagit mig, men som andra givit mig… han bör, synes mig, för att belöningen må vara ers majestät värdig, utnämnas till chef för gardena, det vill säga kapten för musketörerna.
— Det är således herr de Trévilles plats ni begär?
— Platsen är ledig, madame, och alltsedan herr de Tréville för ett år sedan lämnade den, har den varit obesatt.
Drottningen tog på sitt skrivbord en fullmakt, ifyllde och undertecknade den.
— Det här är visserligen en vacker och ädel belöning, madame, sade d'Artagnan, i det han mottog fullmakten och bugade sig, men allting är förgängligt här i världen, och den,
