som fölle i ers majestäts onåd, skulle dagen därpå mista denna post.
— Vad begär ni då? frågade drottningen, som rodnade över att se sig genomskådad av en intelligens, lika skarp som hennes egen.
— Hundratusen écuer åt den fattige musketörkaptenen, att betalas den dag, då hans tjänst icke mer behagar ers majestät.
Anna tvekade.
— Besinna, madame, återtog d'Artagnan, att parisarna på grund av parlamentsbeslut härom dagen bjuda sexhundratusen livres åt den, som lämnar kardinalen, död eller levande till dem; levande för att hängas, död för att föras till kadaverplatsen.
— Gott, sade Anna av Österrike, er begäran är således billig, eftersom ni av drottningen begär blott en sjättedel av vad parlamentet utfäst.
Hon undertecknade en förbindelse på hundratusen livres.
— Vidare? återtog hon.
— Ers majestät, min vän du Vallon är rik och önskar sig följaktligen ingen förbättring i sina förmögenhetsvillkor, men jag vill påminna mig, att herr Mazarin lovat att upphöja hans gods till baroni.
— En enkel lantman! invände Anna av Österrike. Man kommer att skratta däråt.
— Det är möjligt, svarade d'Artagnan. Men jag är övertygad om, att de som skratta i hans närvaro, inte skola skratta en gång till.
— Gott, låt gå för baroniet! sade drottningen.
Hon skrev åter under.
— Nu återstår chevalier eller abbé d'Herblay, vilketdera ers majestät behagar kalla honom.
— Han vill kanske bli biskop?
— Nej, madame, han önskar sig något, som är mycket lättare att verkställa.
— Vad då?
