— Att konungen täckes stå fadder åt fru de Longuevilles son.
Drottningen smålog.
— Herr de Longueville är av kunglig börd, madame, tillade d'"Artagnan.
— Ja, svarade drottningen, men sonen?
— Sonen, madame… bör också vara det, då hans mors man är det.
— Och er vän begär ingenting mer för fru de Longueville?
— Nej, madame, ty han tar för givet, att då hans majestät behagar stå fadder åt hennes barn, skall han vid moderns kyrkotagande ej förära henne mindre skänk än hundratusen livres och naturligtvis bibehålla fadern som guvernör över Normandie.
— Guvernörskapet över Normandie kan jag utlova, svarade drottningen, men vad de hundratusen livres beträffar, så upprepar kardinalen ständigt, att det inte finns några pengar i statskassan.
— Om ers majestät tillåter skola vi söka tillsammans och skola säkert finna dem.
— Vidare?
— Detta är alltsammans.
— Har ni inte en fjärde vän också?
— Jo, madame, greve de La Fère, men han begär ingenting.
— Finns det verkligen en människa i världen, som då han kan begära, ändå ingenting begär?
— Ja, det finns en greve de La Fère, madame. Men greve de La Fère är ingen människa?
— Vad är han då?
— En halvgud.
— Har han inte en son, en släkting, en myndling, vilken Comminges berömde för mig som en tapper ung man, och som tillsammans med de Châtillon hitförde fanorna från Lens?
— Jo, han har, som ers majestät sade, en myndling, som kallas vicomte de Bragelonne.
