från att skratta, att om han inte yttrade något annat, kunde det ej upplysa dig mycket.
— Nåväl, hur är det, min herre? frågade nu drottningen.
— Ers majestät, svarade d'Artagnan, vägen är fri, och ers majestät kan fortsätta färden.
Hela tåget kom utan vidare äventyr fram till Notre-Dame, där prästerna med koadjutorn i spetsen avbidade konungen. drottningen och ministern, vilkas återkomst skulle firas med tedeum.
— Den där d'Artagnan är en mycket tapper man, min mor, sade den unge konungen på återvägen till Palais-Royal.
— Ja ja, min son, och han har gjort din far stora tjänster, svarade drottningen. Bevara honom därför i gott minne för framtiden, min son.
— Herr kapten, sade den unge konungen till d'Artagnan, då han steg ur vagnen, drottningen har uppdragit åt mig att inbjuda er och er vän baron du Vallon till vår middag i dag.
Detta var en stor ära för d'Artagnan och Porthos, och den senare blev också alldeles förtjust.
Vid sin hemkomst funno de båda vännerna ett brev från Athos, som däri stämde möte med dem på Grand Charlemagne till morgonen därpå.
Båda gingo tidigt till sängs, men ingen av dem kunde sova. Man uppnår icke gärna sina önskningars mål, utan att det har den verkan att åtminstone under första natten fördriva sömnen.
Dagen därpå, vid utsatt timme, begåvo de sig till Athos. De funno greven och Aramis resklädda.
— Ah, sade Porthos, vi ska då resa alla fyra? Även jag har gjort mina förberedelser denna morgon.
— Ja visst, svarade Aramis, här är ingenting mer att göra i Paris från denna stund, då det inte längre finns någon fronde. Fru de Longueville har bjudit mig att tillbringa några dagar i Normandie. Sedan, om ingenting oförutsett inträffar, återvänder jag till mitt kloster i Noisy.
— Och jag, sade Athos, återvänder till Bragelonne. Du vet, min vän, att jag numera blott är en välbeställd lantjunkare.
