— Och Raoul, vad gör du av honom? frågade d'Artagnan.
— Honom anförtror jag åt dig, min vän. Det blir krig i Flandern, och du skall taga honom med dig dit. Jag är rädd att en längre vistelse i Blois kunde vara farlig för hans unga hjärta. Tag honom med dig och lär honom att vara tapper och rättsinnad som du själv.
— Gott, om jag inte får ha dig hos mig, Athos, sa får jag åtminstone ha detta lockiga, vackra huvud, och fastän han ännu blott är ett barn, kommer jag dock alltid, emedan hela din själ återspeglar sig i honom, käre Athos, att tro mig ha dig vid min sida, som ledsagar och stöder mig liksom förr i världen.
De fyra vännerna omfamnade varandra med tårar i ögonen.
Därefter skildes de utan att veta, om de någonsin mer skulle träffas.
D'Artagnan återvände med Porthos till Tiquetonnegatan. Då de kommo fram till värdshuset Geten, funno de baronens hästar i ordning, och Mousqueton satt redan i sadeln.
— Hör på, d'Artagnan, sade Porthos, lägg bort värjan och kom med mig till Pierrefonds, Bracieux eller Vallon, där vi skola åldras tillsammans i ro, under det vi tala om våra kamrater och våra minnen.
— Nej tack, min vän, svarade d'Artagnan. Man börjar snart fälttåget, och jag vill vara med. Jag hoppas kunna vinna något därpå.
— Vad hoppas du då bli?
— Marskalk av Frankrike, för tusan!
— Aha! sade Porthos med en häpen blick på sin vän.
— Följ med mig, Porthos, sade d'Artagnan, jag ska göra dig till hertig.
— Nej, svarade Porthos. Mouston vill inte gå ut i krig mer. Dessutom har man anordnat en högtidlig välkomstfest åt mig, varöver alla mina grannar komma att spricka av avundsjuka.
— Nå, det har jag ju ingenting att invända mot, sade d'Artagnan, som kände vår nyvordne barons fåfänga. Farväl då, min vän!
