— Farväl, bäste kapten! Du vet, att när du vill hälsa på mig, är du alltid välkommen till mitt baroni.
— Ja, vid fälttågets slut kommer jag.
— Herr barons häst väntar, förkunnade Mousqueton.
De båda vännerna skildes, sedan de tryckt varandras händer. D'Artaguan stod kvar i dörren och följde med vemodig blick Porthos, som avlägsnade sig.
Men efter att ha ridit ett tjugutal steg, stannade Porthos plötsligt, slog sig för pannan och vände tillbaka.
— Nu minns jag det! utropade han.
— Vad minns du? frågade d'Artagnan.
— Vem den där tiggaren var, som jag dödade vid upploppet.
— Ah! Vem var han då?
— Den där skälmen Bonacieux!
Förtjust över att icke längre ha något, som tryckte på hans sinne, begav sig Porthos åter till Mouston. med vilken han försvann vid hörnet av gatan
D'Artagnan förblev ett ögonblick orörlig och tankfull; därefter vände han sig om och varseblev då den vackra Madeleine, som helt överväldigad av d'Artagnans nya värdighet, stod i dörren.
— Madeleine, sade gascognaren, giv mig rummen i första våningen. Nu, då jag är musketörkapten, måste jag representera. Men behåll ändå för min räkning mitt lilla rum fem trappor upp, ty man vet aldrig, vad som kan hända.
