jag vänner, drabanter? Nej, vid Notre-Dame, som drottning Catherine sade, fortfor hon, i det hon hetsade upp sig med sina egna ord, hellre än att återge dem den gemene Broussel skulle jag strypa honom med mina egna händer!
Med krampaktigt knutna händer rusade hon mot Gondy, vilken hon i detta ögonblick avskydde minst lika mycket som Broussel.
Gondy förblev lugn, ej en enda muskel rördes i hans ansikte, men hans kalla och skarpa blick korsade som ett svärd drottningens ursinniga ögonkast.
— Madame, utbrast kardinalen, i det han grep tag i Anna av Österrike och drog henne tillbaka, vad gör ni?
Därpå tillade han på spanska:
— Är ni tokig, Anna? Ni grälar som en borgarhustru, ni… en drottning? Inser ni inte, att ni i den där prästens person har framför er hela parisfolket, vilket det i denna stund är ganska farligt att skymfa, och att, om denne präst så vill, har ni om en timme ingen krona längre? Hör på, framdeles, vid ett annat tillfälle kan ni ta igen skadan och visa er stark och ståndaktig, men nu är det inte lämpligt, nu bör ni smickra och smeka… eljest är ni blott en vanlig simpel kvinna!
Redan vid de första orden av detta tilltal grep d'Artagnan Porthos arm och trvckte den allt hårdare; när Mazarin tystnat, viskade han i vännens öra:
— Porthos, tala aldrig om för Mazarin, att jag förstår spanska, ty då är jag förlorad, och du också!
— Gott, sade Porthos.
Denna allvarsamma tillrättavisning, framförd med en vältalighet, som var Mazarin egen, då han talade italienska eller spanska, men som han alldeles saknade, då han talade franska, yttrades med ett alldeles oförändrat ansikte, så att Gondy, så skicklig fysionomist han än var, icke kunde misstänka något annat däri än en helt enkel varning åt drottningen, att vara mer sansad.
Den så skarpt tilirättavisade drottningen lugnade sig genast. Hon lät så att säga elden i sina ögon slockna, blodet för-
