då däremot, om ni återger dem Broussel, ers majestät upprycker själva roten till upproret och förvärvar rättighet att hårt straffa varje återuppflammande av upprorslågan.
— Äger jag då inte denna rättighet? utropade drottningen.
— Om så är, så begagna er därav, svarade Gondy.
— Besitta, sade d'Artagnan till Porthos, se där en karaktär, som jag tycker om! Varför är han inte minister och jag hans d'Artagnan i stället för den där futtige Mazarins! Anfäkta, vilka storverk vi då skulle utföra tillsammans!
— Ja, medgav Porthos.
Med en åtbörd avskedade drottningen nu sitt hov, utom Mazarin. Gondy bugade sig och ville avlägsna sig som de andra.
— Stanna, min herre! befallde drottningen.
— Aha, sade Gondy för sig själv, hon tänker väl ge vika.
— Hon låter väl arrestera honom, sade d'Artagnan till Porthos.
Drottningen följde med blicken alla, som gingo ut. När den siste stängt dörren, vände hon sig om. Det syntes, att hon gjorde stora ansträngningar att dämpa sin vrede; hon fläktade med solfjädern, andades vid sin luktflaska och gick av och an i rummet. Mazarin stod kvar vid sin stol i begrundande ställning.
Gondy, som började bli orolig, kastade forskande blickar åt alla väggarna, kände på sitt bröstharnesk, som han bar under sin långa rock och förvissade sig om, att han lätt kunde nå skaftet på en dolk, som han bar dold under manteln.
— Hör på, sade drottningen, i det hon slutligen stannade, nu då vi äro ensamma, så upprepa ert råd, herr koadjutor.
— Det lyder så här, madame: att ni låtsar ha betänkt er, offentligt erkänner ett begånget misstag — vilket utgör en styrka hos starka styrelser — frigiver Broussel ur fängelset och återger honom åt folket.
— Ah, utropade Anna av Österrike, skulle jag förnedra mig så! Är jag drottning eller är jag det inte? Allt detta skränande pack… är det mina undersåtar eller icke? Äger
