— Bah, sade han för sig själv, jag har väl låtit honom vänta, men herr Cromwell vet alltför väl, vad revolutioner vilja säga, för att inte ursäkta mig.
Han genomläste således med tillfredsställelse första meningen av sin skrivelse, då det sakta knackade på den dörr, som förde till drottningens rum. Endast Anna av Österrike kunde komma genom denna dörr. Kardinalen steg upp och öppnade.
Drottningen var i morgondräkt, men denna klädde henne ännu mycket väl, ty liksom Diane de Poitiers och Ninon bibehöll Anna av Österrike det privilegiet att alltid förbliva vacker. Och denna morgon var hon vackrare än vanligt, ty hennes ögon strålade med den glans, som en inre glädje ger åt blicken.
— Vad är det, madame? frågade Mazarin. Ni ser så stolt ut.
— Ja, Giulio, svarade hon, stolt och lycklig, ty jag har hittat på en utväg att kväva denna hydra.
— Ni är en stor politiker, min drottning, svarade Mazarin. Låt höra denna utväg.
Han gömde undan, vad han skrivit, i det han smög det påbörjade brevet under några andra papper.
— Ni vet, att de vilja ta ifrån mig konungen? återtog drottningen.
— Ack ja! Och mig vilja de hänga.
— Men de skola inte få konungen.
— Och de skola inte hänga mig, benone.
— Hör på. Jag ämnar beröva dem min son och mig själv och med mig även er. Jag vill, att den plan, som redan i morgon skall förändra sakernas utseende, verkställes, utan att någon annan än jag, ni och en tredje person vet därom.
— Vem är då denne tredje person?
— Hans höghet prinsen.
— Han har alltså kommit, som man redan sagt mig?
— Ja, i går kväll.
— Och ni har träffat honom?
— Jag skildes nyss från honom.
— Och han gillar er plan?
