Sida:Myladys son del II 1925.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Nej, låt honom fortsätta sin väg.

— Är det då inte slut? frågade Rochefort.

— Åh, min bäste greve, vi äro ännu blott vid föreställningens början.

— Varav sluter ni er till det?

— Av den kännedom jag äger om drottningens hjärta; hon kan inte finna sig i att vara besegrad.

— Har hon någonting i sinnet?

— Jag hoppas det. Jag vet, att hon skrivit till hans höghet prinsen och bett honom så fort som möjligt komma tillbaka från armén.

— Aha, sade Rochefort. Ni har rätt, då låta vi hertig de Beaufort komma hit.

Samma kväll, då detta samtal ägde rum, spred sig det ryktet, att hans höghet prinsen anlänt till staden.

Ehuru denna nyhet var enkel nog, väckte den likväl ett oerhört uppseende och ansågs röja olycksbådande planer från drottningens sida.

— Varför taga vi inte konungen och föra honom till Hôtel de Ville? sade man. Vi göra orätt, om vi låta våra fiender uppfostra honom; de giva honom dåliga råd, då han däremot, om han leddes till exempel av koadjutorn, skulle insupa nationella grundsatser och lära sig älska sitt folk.

Under natten märktes hemlighetsfulla rörelser på gatorna. Dagen därpå återsåg man de grå och svarta kapporna, patruller av väpnade handlande och hopar av tiggare.

Drottningen hade tillbringat natten under överläggningar med hans höghet prinsen. Vid midnatt hade han införts i hennes bönrum och han lämnade det ej förrän klockan fem på morgonen.

Klockan fem gick drottningen in i kardinalens kabinett. Om hon ännu icke gått till sängs, så var Mazarin däremot redan uppstigen.

Han höll på att uppsätta en svarsskrivelse till Cromwell: Sex dagar hade redan förflutit av de tio, han begärt av Mordaunt.


II. M. S. 4