— Han har själv tillrått den.
— Och Paris?
— Tvingar han genom uthungring att giva sig på nåd och onåd.
— Förslaget är storartat, men det finns ett hinder.
— Vilket då?
— Omöjligheten.
— Ett tomt ord. Ingenting är omöjligt.
— Att föreslå, nej.
— Nej, att verkställa. Ha vi inte pengar?
— Jo, något, svarade Mazarin, darrande av fruktan att Anna skulle vilja anlita hans börs.
— Och trupper?
— Fem eller sextusen man.
— Ha vi inte mod?
— Det fattas inte.
— Gott, då är saken klar. Förstår ni, Giulio? Paris, detta förhatliga Paris, skall en morgon vakna utan drottning, utan konung, omringat, belägrat, uthungrat, utan annan tillflykt än sitt dumma parlament och sin magre koadjutor med de krokiga benen.
— Förträffligt! utropade Mazarin. Jag förstår verkningarna, men jag ser ingen utväg att komma därhän.
— Jag skall finna den utvägen, jag!
— Ni vet, att det betyder krig, inbördeskrig, ett brinnande ursinnigt, oförsonligt krig?
— Ja, ja, låt det bli krig då! Ja, jag vill lägga denna upproriska stad i aska och släcka elden med blod, jag vill låta ett förfärligt exempel föreviga brottet och straffet.
— Sakta, sakta, Anna, ni börjar bli blodtörstig! Tag er till vara, vi leva nu inte i Malatestas och Castruccio Castracanis tid. Ni äventyrar att mista huvudet, min sköna drottning, och det vore stor skada.
— Ni skämtar.
— Nej, det är mer allvar än skämt. Det är farligt att föra
