krig mot en hel nation. Se till exempel på er svåger Karl I… han är illa, mycket illa däran!
— Gillar ni då inte min plan?
— Jo, om jag ansåge den möjlig.
— Den är möjlig säger jag er ju. Gör era förberedelser till avfärden.
— Jag för min del står alltid på resande fot… men som ni vet, reser jag aldrig. Ni talar om att fly! Se här!
Han fattade drottningens hand och förde henne fram till fönstret.
— Nå, vad är det? frågade drottningen, förblindad av sin envishet.
— Nåväl, vad ser ni genom detta fönster? Om jag inte misstar mig, är det borgare i harnesk och kaskar, väpnade med goda musköter liksom på ligans tid, och vilka så uppmärksamt iakttaga detta fönster, att de helt säkert kunna se er, om ni lyfter så där högt på gardinen. Kom nu bort till det andra fönstret; vad ser ni där? Män av folket, väpnade med hillebarder och bevakande edra portar. Vid varje öppning på detta palats skulle ni få se samma sak. Ja, edra portar äro bevakade, och jag säger er i min tur, liksom den gode la Ramée sade mig om herr de Beaufort: Om ni inte kan förvandla er till en fågel eller en råtta, så kommer ni inte ut.
— Han slapp ut i alla fall, han!
— Tänker ni kanske slippa ut på samma sätt?
— Är jag då en fånge?
— Min Gud, jag har ju en lång stund hållit på och bevisat er det!
Mazarin återtog lugnt sin påbörjade skrivelse och fortsatte från det ställe, där han blivit avbruten.
Darrande av vrede och rodnande av förödmjukelse, gick Anna ut ur kabinettet, i det hon häftigt slog igen dörren efter sig. Då hon kom in på sitt rum, sjönk hon ned i en länstol och började gråta. Plötsligt fick hon en idé.
— Jag är räddad! sade hon, i det hon steg upp. Ja, jag vet en man, som är i stånd att föra mig bort från Paris, en man,
