Sida:Myladys son del II 1925.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Jag inte bara tror det, jag är säker därpå.

— Seså, d'Artagnan, skynda dig nu. Kom ihåg, att drottningen väntar dig, efter drottningen kardinalen, och efter kardinalen jag.

D'Artagnan kallade åter in drottningens betjänt.

— Jag är färdig att följa dig nu, min vän, sade han.

Betjänten förde honom genom Petits-Champsgatan, tog sedan av åt vänster och lät honom inträda genom lilla trädgårdsporten vid Richelieugatan. Härifrån kommo de uppför en lönntrappa in i bönrummet.

Betjänten avlägsnade sig därpå. Ett lätt buller störde den i bönkammaren rådande tystnaden. D'Artagnan spratt till och såg en vit hand lyfta upp dörrdraperiet; på dess form, vithet och skönhet igenkände han nu den kungliga hand, som fordom en gång räckts honom att kyssa.

Drottningen inträdde.

— Ah, det är ni, herr d'Artagnan, sade hon, i det hon på officern riktade en vänlig och sorgsen blick, det är ni, och jag känner mycket väl igen er. Se nu även ni på mig, jag är drottningen; känner ni igen mig?

— Nej, madame, svarade d'Artagnan.

— Men minns ni då inte, fortfor Anna av Österrike med den behagliga ton, hon visste att giva sin röst, då hon så ville, minns ni då inte, att drottningen en gång förr i tiden behövde en ung, oförskräckt och tillgiven riddare, och att hon fann denne riddare, som väl sedan kunnat tro, att hon glömt honom, men vars minne hon dock alltid bevarat i sitt hjärta?

— Nej, madame, det är jag okunnig om, svarade musketören.

— Så mycket sämre, min herre, återtog Anna, så mycket sämre, åtminstone för drottningen, ty drottningen behöver nu samma mod och samma tillgivenhet.

— Vad? sade d'Artagnan. Drottningen, som är omgiven av så tillgivna tjänare, så visa rådgivare, av män, så upphöjda genom sin förtjänst eller sin ställning, värdigas hon kasta sin blick på en ringa soldat?

Anna förstod denna fina och förstulna förebråelse, men