hon blev snarare rörd än stucken därav. Den stora självuppoffringen och oegennyttan hos den gascogniska ädlingen hade många gånger förödmjukat henne; hon hade låtit sig överträffas i ädelmod.
— Allt vad ni säger om dem som omgiva mig, är i viss mån sant, herr d'Artagnan, svarade drottningen, men jag sätter endast förtroende till er ensam. Jag vet, att ni tillhör kardinalen, men ni kan ju även tjäna mig, och jag lovar att göra er lycka. Säg mig, skulle ni i dag vilja göra för mig, vad den där adelsmannen, som ni inte känner, fordom gjorde för drottningen?
— Jag vill göra allt, vad ers majestät befaller, svarade d'Artagnan.
Drottningen överlade ett ögonblick med sig själv.
— Har ni några vänner? frågade hon.
— Jag hade tre; två av dem ha lämnat Paris, och jag vet inte, vart de tagit vägen. En enda återstår mig, men han är just en av dem, som kände den riddare, om vilken ers majestät gjort mig den äran att tala.
— Det är bra. Ni och er vän äro lika goda som en hel armé.
— Vad vill ni, att jag skall göra, madame?
— Kom tillbaka klockan fem, så skall jag säga er, vad jag önskar, men yppa inte ett ord för någon levande själ om det möte, jag nu givit er.
— Nej, madame.
— Svär det vid Kristus.
— Madame, jag har aldrig svikit mitt ord… när jag säger nej, så är det nej.
Ehuru förvånad över detta språk, vid vilket hennes hovmän icke vant henne, såg drottningen likväl däri ett gott förebud i avseende på det nit, d'Artagnan skulle komma att ådagalägga för främjandet av hennes plan. Det var ett av gascognarens konstgrepp att understundom dölja sin skarpsinnighet under skenet av en lojal kärvhet.
— Har ers majestät ingenting vidare att befalla mig nu för ögonblicket? frågade han.
