Mazarin tänkte efter.
— Det som ni föreslår mig, vore ett utmärkt tillfälle för en förrädare, monseigneur. Tillfälligheterna vid ett anfall skulle ursäkta allt.
Mazarin ryste, men han besinnade, att en man med förrädiska avsikter icke skulle ha varnat honom.
— Därför litar jag inte heller på vem som helst, sade han livligt, och till bevis därpå har jag utsett er att eskortera mig.
— Följer ni då inte med drottningen?
— Nej, svarade Mazarin.
— Ni reser då efter drottningen?
— Inte det heller, svarade Mazarin.
— Aha! sade d'Artagnan, som nu började förstå.
— Ja, jag har mina planer, fortfor kardinalen. Om jag följde med drottningen, skulle jag blott öka faran för henne; om jag fore efter drottningen, skulle hennes resa öka faran av min. För övrigt, då hovet väl vore räddat, kunde man lätt glömma mig… de store äro otacksamma.
— Det är sant, medgav d'Artagnan, i det han ofrivilligt kastade en blick på drottningens diamant, som Mazarin bar på sitt finger.
Mazarin följde riktningen av hans blick och vände sakta ringens infattning inåt.
— Jag vill därför sätta dem ur stånd att vara otacksamma mot mig, sade Mazarin med sitt listiga småleende.
— Det är en kristens plikt, svarade d'Artagnan, att inte inleda sin nästa i frestelse.
— Ja, det är just därför jag vill resa före dem, sade Mazarin. Ni börjar således med att föra mig ur Paris, inte sant. min bäste herr d'Artagnan?
— Det blir ett svårt uppdrag, monseigneur, svarade d'Artagnan allvarligt.
— Men, genmälde Mazarin, i det han uppmärksamt betraktade honom, ni gjorde ingen sådan invändning, då det gällde kungen eller drottningen.
— Kungen och drottningen äro min konung och min drottning, monseigneur, svarade musketören, mitt liv tillhör
II. M. S. 5
