— Allt är möjligt.
— Tror ni, att ni behöver frukta överfall på vägen?
— Det är ganska sannolikt.
— Och vad gör ni i så fall?
— Jag banar mig väg emellan dem, som anfalla mig.
— Men om ni inte kan bana er väg emellan dem?
— Så mycket sämre för dem… då banar jag mig väg över dem.
— Och ni för konungen och drottningen oskadda och välbehållna till Saint-Germain? Ni svär det vid ert liv?
— Vid mitt liv, ja.
— Ni är en hjälte, min vän, sade Mazarin, i det han betraktade musketören med verklig beundran.
D'Artagnan smålog.
— Och jag? återtog Mazarin, i det han forskande såg på d'Artagnan. Om jag också ville resa?
— Det skulle bli svårare.
— Varför det?
— Ers eminens kunde bli igenkänd.
— Även under denna förklädnad?
Han lyfte upp en kappa, som hängde över en stol, på vilken låg en fullständig pärlgrå och granatfärgad kavaljersdräkt med silversnören.
— Om monseigneur förkläder sig, så blir det lättare.
— Ah, utbrast Mazarin, i det han andades lättare.
— Men då måste ers eminens göra, vad ni härom dagen sade att ni skulle ha gjort i vårt ställe.
— Vad då?
— Ropa: Ned med Mazarin!
— Det skall jag göra.
— Men på franska, på god franska, monseigneur, ge noga akt på uttalet. På Sicilien dödade man sextusen man från Anjou för att de uttalade italienskan illa. Akta er att inte fransmännen nu på er hämnas Sicilianska aftonsången.
— Jag skall göra mitt bästa.
— Det finns mycket beväpnat folk ute på gatorna, fortfor d'Artagnan, är ni säker på, att ingen känner drottningens plan?
