— Bricconi! mumlade han.
Några steg innanför Saint-Honoréporten mötte de en tredje trupp. Denna bestod av folk med vilt utseende och som snarare liknade banditer än något annat. Det var Saint-Eustache-tiggarens manskap.
— Giv akt, Porthos! sade d'Artagnan.
Porthos sträckte ut handen efter sina pistoler.
— Vad är nu på färde? frågade Mazarin.
— Jag tror, att vi råkat i dåligt sällskap, monseigneur.
En man, som höll ett slags lie i handen, steg fram till vagnsdörren.
— Vem där? sporde denne man.
— Vad, din skälm, utropade d'Artagnan, känner du inte igen hans höghet prinsens vagn?
— Prins eller inte, svarade mannen, så öppna! Vi hålla vakt vid porten och ingen får slippa ut med mindre än att vi få veta, vem det är.
— Vad är att göra? frågade Porthos.
— För tusan, vi måste fram! svarade d'Artagnan.
— Men hur komma fram? frågade Mazarin.
— Mellan eller över dem. I galopp, kusk!
Kusken svängde sin piska.
— Inte ett steg längre, sade karlen, som tycktes vara anförare, eller skär jag hasorna av era hästar!
— Besitta det! utbrast Porthos. Det vore stor synd… hästar, som kostat mig hundra pistoler vardera!
— Jag ger er tvåhundra för dem, sade Mazarin.
— Det kommer en karl åt den här sidan, sade Porthos, skall jag döda honom?
— Ja, med ett slag av knytnäven, om du kan. Låt oss inte skjuta förrän i nödfall.
— Det kan jag nog, sade Porthos.
— Kom då hit och öppna, sade d'Artagnan till karlen med lien, i det han tog en av sina pistoler om pipan och beredde sig att slå till med kolven.
Mannen närmade sig.
D'Artagnan sträckte sig till hälften ut genom vagnsdörren
