— Nå, vad säger monseigneur om det där svaret? sporde d'Artagnan.
— Ni är verkligen fintlig, svarade Mazarin
— Min själ om jag förstår… sade Porthos.
När de kommit halvvägs på Petits-Champsgatan, hejdades vagnen av en annan patrull.
— Vem där? skrek anföraren.
— Drag er tillbaka, monseigneur, viskade d'Artagnan.
Mazarin tryckte sig tillbaka in i vagnen, så att de båda vännerna helt och hållet undanskymde honom.
— Vem där? upprepade samma röst med otålighet.
D'Artagnan märkte, att man störtade fram för att hålla hästarna. Han lutade sig till hälften ut ur vagnen.
— Hallå, Planchet! sade han.
Anföraren närmade sig; det var verkligen Planchet. D'Artagnan hade på rösten igenkänt sin förre betjänt.
— Vad? Är det ni, herre? sade Planchet.
— Ack ja, min bäste vän. Hör på, vännen Porthos har fått ett värjsting, och jag för honom nu till hans lanthus i Saint-Cloud.
— Ack, är det möjligt? sade Planchet.
— Porthos, återtog d'Artagnan, om du ännu kan tala, min käre vän, så säg ett ord åt den gode Planchet.
— Planchet, min vän, sade Porthos med ynklig stämma, Jag är mycket illa däran, om du får tag i någon läkare, så gör mig den tjänsten att skicka honom till mig.
— Store Gud! så olyckligt! utropade Planchet. Men hur gick det till?
— Det skall jag tala om för dig sedan, sade Mousqueton.
Porthos drog en stönande suck.
— Giv plats för oss, Planchet, sade d'Artagnan sakta, eljest hinner han inte fram levande; lungorna äro skadade.
Planchet skakade på huvudet som om han velat säga: Då står det illa till. Därpå vände han sig till sitt folk.
— Låt vagnen slippa fram, sade han, det här är vänner.
Vagnen sattes åter i gång, och Mazarin, som hela tiden hållit andan, vågade nu andas ut.
