för att vara mer fri i sina rörelser, och hans blickar riktades nu på tiggaren, som belystes av skenet från en lykta.
Utan tvivel igenkände denne musketören, ty han blev mycket blek, och d'Artagnan igenkände tydligen även tiggaren, ty håren tycktes resa sig på hans huvud.
— Herr d'Artagnan! utropade tiggaren, i det han tog ett steg tillbaka, herr d'Artagnan! Låt vagnen köra vidare!
D'Artagnan ämnade törhända svara, då ett slag hördes, liksom från en klubba, som faller på en oxes huvud. Det var Porthos, som fällde sin man till marken.
D'Artagnan vände sig om och såg den olycklige ligga fyra steg från vagnen.
— Nu i fyrsprång! skrek han till kusken. Fort!
Kusken gav hästarna ett kraftigt piskrapp. De ädla djuren rusade framåt. Man hörde skrik från människor, som kastades omkull.
Ett ögonblicks tystnad uppstod. Vagnen körde genom porten.
— Till Cours-la-Reine! ropade d'Artagnan åt kusken.
Därefter vände han sig till Mazarin:
— Nu, monseigneur, sade han, kan ni läsa fem Pater och fem Ave för att tacka för er befrielse. Ni är räddad, ni är fri!
Mazarin svarade blott med en suck av lättnad; han kunde knappt tro på ett sådant underverk.
Fem minuter därefter stannade vagnen; den hade anlänt till Cours-la-Reine.
— Är monseigneur nöjd med sin eskort? frågade musketören.
— Förtjust, min herre! svarade Mazarin, i det han vågade sticka ut sitt huvud genom en av vagnsdörrarna. Gör nu detsamma för drottningen.
— Det blir kanske mindre svårt, svarade d'Artagnan, i det han hoppade ur vagnen. Herr du Vallon, jag rekommenderar hans eminens åt er.
— Var lugn, svarade Porthos, i det han räckte fram handen.
D'Artagnan tog Porthos hand och skakade den.
— Aj! utbrast Porthos ofrivilligt.
