och skärpte sin säkra blick. det är bullret från ett folkupplopp.
— Vi måste fly, sade drottningen.
— Ers majestät har anförtrott mig ledningen av denna sak. Vi måste stanna och söka få veta, vad folket vill.
— Herr d'Artagnan!
— Jag ansvarar för allt.
Ingenting meddelar sig hastigare än förtroendet. Drottningen, själv ganska begåvad med sinnesstyrka och mod, förstod att uppskatta dessa två egenskaper hos andra.
— Gör som ni vill, sade hon, jag litar på er.
— Vad vill det där folket nu igen? frågade konungen.
— Det skola vi snart ta reda på, sire, svarade d'Artagnan.
Han gick hastigt ut ur rummet.
Tumultet tilltog alltmer, det tycktes omgiva palatsets murar på alla sidor. Man hörde rop. vilkas mening man ej kunde uppfatta.
Den till hälften päklädde konungen. drottningen och Laporte förblevo alla i samma skick och nästan på samma plats, lyssnande och väntande.
Comminges, som denna natt var på vakt i Palais-Royal, skyndade in. Han hade omkring tvåhundra man på borggårdarna och i stallen, och dem ställde han till drottningens förfogande.
— Nå, frågade Anna av Österrike, då hon åter såg d'Artagnan inträda. Vad står på?
— Madame, ett rykte har spritt sig, att drottningen lämnat Palais-Royal och fört bort konungen, varför folket yrkar på att få se bevis på motsatsen, under hot att i annat fall riva ned Palais-Royal.
— Ha, nu går det sannerligen för långt, svarade drottningen. Jag skall minsann visa dem, att jag inte avlägsnat mig.
Av uttrycket i drottningens ansikte märkte d'Artagnan, att hon hade någon våldsam åtgärd i sinnet. Han närmade sig henne och sade sakta:
— Har ers majestät ännu förtroende till mig?
— Ja, min herre, svarade hon, fullkomligt förtroende. Tala!
