— Täckes drottningen följa mina råd?
— Ja, tala då!
— Ers majestät behagade då avlägsna herr de Comminges och befalla honom att innesluta sig med sitt manskap i högvakten och stallen.
Comminges kastade på d'Artagnan en av dessa avundsjuka blickar, med vilka hovmän pläga se en ny gunstling uppträda.
— Ni hör, Comminges? sade drottningen.
D'Artagnan gick fram till honom. Med sin vanliga skarpsynthet hade han uppfångat detta ögonkast.
— Förlåt mig, herr de Comminges, sade han, vi tjäna ju båda drottningen, inte sant? Nu har turen kommit till mig att vara henne till nytta; avundas mig då inte denna lycka.
Comminges bugade sig och gick.
— Ah, sade d'Artagnan för sig själv, nu har jag fått en fiende till.
— Och nu, återtog drottningen, i det hon vände sig till d'Artagnan, vad är att göra? Ni hör, att oväsendet tilltar i stället för att stillas.
— Madame, svarade d'Artagnan, folket vill se konungen, det måste få se honom.
— Vad? Måste få se honom! Var då? På balkongen?
— Nej, madame, här, sovande i sin säng.
— Herr d'Artagnan har alldeles rätt, ers majestät! utropade Laporte.
— Må göra då, sade drottningen.
— Herr Laporte, sade d'Artagnan, gå ut genom gallerporten och låt folket veta, att dess önskan skall uppfyllas, och att det om fem minuter skall få se konungen i sin säng. Säg vidare att konungen sover, och att drottningen ber, att man måtte förhålla sig tyst och stilla för att inte väcka honom.
— Men inte alla, endast en deputation om två eller fyra personer.
— Jo alla, madame.
— Men besinna, då komma de att uppehålla oss ända till dager.
