fördömda kloster, och vilka dåliga seder alla de kyrkans män ha, med vilka jag nödgas umgås. Men du stiger väl upp?
— Gå förut du, så kommer jag efter.
— Liksom den avlidne kardinalen sade till förre konungen: För att visa er vägen, sire.
Aramis steg nu uppför repstegen och hann upp till fönstret på ett ögonblick.
D'Artagnan steg upp efter honom, men långsammare; man kunde se, att han var mindre van än sin vän på detta slags väg.
— Förlåt, sade Aramis, då han såg hur ovant han betedde sig, om jag väntat mig nöjet av ditt besök, skulle jag låtit bära fram trädgårdsstegen. Men för mig ensam var den här tillräcklig.
— Herre, sade Planchet, det där kan visserligen gå an för herr Aramis, för er och, om så skulle vara, för mig också, men båda hästarna kunna inte kliva uppför stegen.
— Sätt in dem i vagnslidret, Planchet, sade Aramis, i det han för Planchet utpekade ett slags byggnad, som låg på slätten. Där finns halm och havre åt hästarna.
— Och åt mig då? frågade Planchet.
— Du kommer tillbaka under det här fönstret och klappar tre gånger i handen, så skola vi släppa ned livsmedel åt dig. Var lugn bara! Besitta! Man dör inte gärna av hunger här.
Aramis drog upp stegen och stängde fönstret.
D'Artagnan såg sig omkring i rummet. Aldrig hade han sett ett rum på en gång mera krigiskt och elegant. I alla hörnen voro vapentroféer, som åt både ögat och handen erbjödo värjor av alla slag, och fyra stora tavlor föreställde i deras fältdräkter kardinal de Lorraine, kardinal de Richelieu, kardinal de Lavalette och ärkebiskopen av Bordeaux. För övrigt fanns där ingenting, som tillkännagav en abbés bostad, tapeterna voro av damast, mattorna från Alençon, och sängen med sin spetsgarnering och sitt broderade fottäcke tycktes snarare tillhöra en kokett kvinna än en man, som avlagt löfte att söka vinna himlens nåd genom återhållsamhet och köttets späkande.
