— Du betraktar min kula, sade Aramis. Ursäkta mig, min vän, men vad skall jag göra. Jag bor som en kartusianermunk. Men vad tittar du efter?
— Jag tittar efter den, som kastade ned repstegen, men här syns ju ingen till.
— Det var Bazin.
— Aha! sade d'Artagnan.
— Men, fortfor Aramis, min Bazin är en mycket väl dresgerad gosse; då han såg, att jag inte var ensam, avlägsnade han sig av grannlagenhet. Sitt nu ned, min vän, och låt oss språka.
Aramis sköt fram en bekväm länstol, och d'Artagnan slog sig ned och sträckte ut sig.
— Först och främst superar du med mig, inte sant? frågade Aramis.
— Jo, om du så vill, svarade d'Artagnan, och jag tillstår, att jag gör det med största nöje, jag har under vägen fått en duktig aptit.
— Min stackars vän, återtog Aramis, du får hålla till godo med mager kost, jag väntade dig ju inte. Bazin, kom in!
Dörren öppnades och Bazin inträdde, men då han fick se d'Artagnan, uppgav han ett utrop, som liknade ett förtvivlans skrik.
— Min käre Bazin, sade d'Artagnan, det fägnar mig att se med vilken beundransvärd säkerhet du ljuger, till och med i kyrkan.
— Min herre, svarade Bazin, jag har av de värdiga jesuitfäderna lärt, att det är tillåtet att ljuga, när det sker i god avsikt.
— Gott, Bazin. D'Artagnan och jag förgås av hunger; servera oss det bästa du har, och giv oss framför allt gott vin.
Bazin bugade sig till tecken av lydnad, drog en djup suck och gick ut.
— Nu, då vi äro ensamma, min käre Aramis, sade d'Artagnan, i det han vände sin blick från rummet till dess ägare, säg mig var tusan kom du ifrån, då du damp ned på hästryggen bakom Planchet?
