Sida:Myladys son del I 1925.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

att dela hans rum över natten. Det kom sig därav att den vackra Marie bar sin karldräkt så otroligt väl. Man har också skrivit följande visa om henne:

— Laboissière, säg hur… Ja, du har väl hört den?

— Nej, sjung den för mig.

Aramis återtog i lätt ton:


Laboissière, säg hur
jag mig i herrdräkt för?
I sadeln en präktig figur
minsann, madame, ni gör!
så nätt
med glimmande hillebarden
som vid våra granna garden
en ung kadett.


— Bravo! ropade d'Artagnan. Du sjunger alltjämt lika utmärkt, min käre Aramis, jag märker, att mässorna inte fördärvat din röst. Apropå, du vet väl, att hertiginnan de Chevreuse fått tillstånd att komma tillbaka?

— Ja, och jag vet också, att hon har kommit. Hon begår väl åter någon dårskap.

— Åh, den här gången skall hon kanske följa dina råd.

— Den här gången har jag inte återsett henne; hon är mycket förändrad.

— Så är det då inte med dig, min käre Aramis, du är alltjämt densamme; du har ännu ditt vackra, mörka hår, din smidiga figur, dina kvinnohänder, som nu blivit ett par beundransvärda prelathänder.

— Ja, sade Aramis, det är sant, jag ägnar min yttre person mycken omsorg. Men jag börjar ändå bli till åren; jag är snart trettiosju år.

— Hör på, min vän, återtog d'Artagnan småleende, efterSom vi nu återse varandra, så låt oss komma överens om vår ålder för framtiden.

— Hur så? frågade Aramis.