— Seså, ingen skenhelighet! Du vet, att jag inte tycker om sådant. Du gör mycket bättre, om du öppnar fönstret och släpper ned ett bröd, en kyckling och en butelj vin åt din vän Planchet, som nu en lång stund stått där nere och klappat i händerna.
Planchet hade verkligen, sedan han givit hästarna halm och havre, kommit tillbaka under fönstret och två eller tre gånger förnyat den överenskomna signalen.
Bazin lydde, fäste de tre nämnda föremålen vid ändan av ett rep och släppte ned dem åt Planchet, som intet bättre önskade och genast avlägsnade sig därmed bort till vagnslidret.
— Seså, låt oss nu äta, sade Aramis.
De båda vännerna satte sig till bords, och Aramis började med en helt gastronomisk färdighet skära för av kycklingar, rapphöns och skinkor.
— Besitta, utbrast d'Artagnan, så du lever!
— Åh ja, tämligen bra. Jag har från Rom erhållit en frikallelse från att fasta, vilken koadjutorn i anseende till min svaga hälsa skaffat mig. För övrigt har jag tagit i min tjänst förre kocken hos Lafollone, kardinalens gamle vän, du vet, den ryktbare frossaren, som alltid läste samma bön, då han steg upp från bordet: »Min Gud, förunna mig den nåden att väl kunna smälta det goda jag förtärt.»
— Förlåt, min vän, om jag gör dig en närgången fråga, sade d'Artagnan.
— Åh, för all del, du vet ju, att allt krus oss emellan är bortlagt.
— Du har alltså blivit rik?
— Rik? Nej, för all del. Jag förtjänar omkring tolv tusen livres om året, förutom ett litet underhåll av tusen écuer, som prinsen ger mig.
— Hur kan du förtjäna tolv tusen livres? sporde d'Artagnan, kanske på dina dikter?
— Nej, jag har slutat dikta, undantagandes att jag någon gång skriver en dryckesvisa, några kärlekssonetter eller något harmlöst epigram. Jag skriver predikningar, ser du.
