— Vad säger du? Predikningar! Som du själv håller?
— Nej, som jag säljer.
— Åt vem då?
— Åt dem bland mina medbröder, som eftertrakta äran att gälla för stora vältalare.
— Åh tusan! Och den äran har inte frestat dig för egen räkning?
— Jo, min vän, men naturen tog ut sin rätt. När jag står på predikstolen och en vacker kvinna händelsevis ser på mig, så ser jag på henne tillbaka, småler hon, så småler jag också. Då pratar jag i vädret, i stället för att orda om avgrundens kval talar jag om paradisets glädje. Någonting sådant hände mig en dag i Saint-Louiskyrkan i Marais; en herre skrattade mig mitt upp i ansiktet. Jag avbröt min predikan för att säga honom att han var en drummel. En del folk gick ut för att hämta stenar, men under tiden visste jag så väl bearbeta de kvarvarandes sinnen, att det blev honom de kastade stenar på och inte på mig. Det är sant att han sökte upp mig dagen därpå, i den tron, att han hade att göra med en vanlig abbé.
— Nå, vad blev följden av hans besök? sade d'Artagnan, som höll på att kikna av skratt.
— Följden blev, att vi stämde möte på Place Royale till följande dags kväll. Anfäkta, det har du väl reda på?
— Var det händelsevis mot denne oförskämde, som jag var din sekundant?
— Just det ja. Du såg, hur jag tilltygade honom.
— Dog han därav?
— Det vet jag inte. Men i alla fall gav jag honom absolution in articulo mortis. Det var nog med att döda kroppen och inte själen också.
Bazin gjorde en åtbörd av förtvivlan, som antydde, att han väl kunde gilla denna moral, men att han mycket ogillade den ton, vari den uttalades.
— Min käre Bazin, du glömmer, att jag ser dig här i spegeln och en gång för alla förbjudit dig alla åtbörder av bifall eller ogillande. Var därför god och servera oss det span-
