XI.
DE BÅDA GASPARDS.
VAD TÄNKER DU PÅ, D'ARTAGNAN? FRÅGADE Aramis. Vad ler du åt?
— Jo, min vän, jag tänker på, att när du var musketör, liknade du alltid en abbé, men nu, när du är abbé, liknar du mest en musketör.
— Det är sant, svarade Aramis småleende. Människan är, som du vet, min käre d'Artagnan, ett underligt djur, som består av idel motsatser. Alltsedan jag blev abbé, drömmer jag endast om bataljer.
— Det märks också på ditt bohag; du har värjor av alla slag och som skulle kunna tillfredsställa den mest kräsna smak i den vägen. Fäktar du ännu lika väl?
— Ja, jag fäktar som du gjorde förr i världen, kanske ännu bättre. Jag gör inte annat hela dagarna.
— Med vem då?
— Med en skicklig fäktmästare, som vi ha här.
— Vad? Här i klostret?
— Ja, just här. I ett jesuitkloster finns allting.
