— Du skulle väl då ha dödat herr de Marsillac, om han ensam kommit för att anfalla dig, i stället för i spetsen för tjugu man.
— Säkert, svarade Aramis, och även i spetsen för hans tjugu man, om jag hade kunnat draga värjan utan att bli igenkänd.
— Gud förlåte mig, tänkte d'Artagnan, tror jag inte, att han blivit ännu mer gascognare än jag! Därpå tillade han högt: Nå, min käre Aramis, du frågade, varför jag sökte dig.
— Nej, det frågade jag inte, svarade Aramis med sin listiga min, jag väntade, att du skulle säga mig det ändå.
— Säg mig först, anser du dig rik med din abbésyssla, som ger dig tusen écuer och med de tolvtusen livres, du förtjänar genom att skriva predikningar? Svara mig uppriktigt?
— Jag? Jag är fattig som Job. Om du ville undersöka fickor och skrin tror jag inte du skulle finna hundra pistoler här.
— Hundra pistoler! sade d'Artagnan för sig själv. Det kallar han att vara fattig som Job! Om jag alltid hade så mycket att tillgå, skulle jag anse mig rik som Krösus. Därpå tillade han högt: Är du ärelysten?
— Ja, som Encelados.
— Nåväl, min vän, jag erbjuder dig en utväg att bli rik och mäktig och att kunna göra, vad du behagar.
Skuggan av ett moln flög över Aramis panna, lika flyktigt som de skyar, vilka i augusti sväva över fälten. Men så hastigt det än var, märkte d'Artagnan det likväl.
— Tala, sade Aramis.
— Ännu en fråga först. Sysselsätter du dig med politiken?
En blixt lyste i Aramis ögon, lika flyktig som molnet, vilket svävat över hans panna, men dock ej nog snabb för att undgå d'Artagnans skarpa blick.
— Nej, svarade Aramis.
— Allt vad jag föreslår dig kommer du då att tycka om, emedan du för närvarande icke har någon annan herre än Gud, sade gascognaren leende.
