— Det är ju möjligt.
— Du har väl understundom, käre Aramis, tänkt på vår ungdoms sköna dagar, vilka vi tillbragte under skämt, dryckesgillen och dueller?
— Visst har jag det, och mer än en gång har jag saknat dem. Det var en lycklig tid i alla fall. Delectabile tempus!
— Nåväl, min vän, dessa sköna dagar kunna vi åter uppleva, denna lyckliga tid kan återkomma. Jag har fått i uppdrag att söka upp mina kamrater, och jag vill börja med dig, som var själen i vårt förbund.
Aramis bugade sig mer artigt än hjärtligt.
— Jag skulle åter blanda mig i politiken? sade han med svag stämma, i det han kastade sig tillbaka i sin länstol. Åh, min käre d'Artagnan, du ser själv, hur bra och bekvämt jag lever. Du vet att vi rönt otack av de höge.
— Det är sant, svarade d'Artagnan, men de höge ångra kanske, att de varit otacksamma.
— I så fall, återtog Aramis, vore det ju en annan sak. För alla synder finns förlåtelse. För övrigt har du rätt i en punkt, nämligen däri, att om lusten åter skulle komma på oss att blanda oss i statens affärer, så tror jag att rätta stunden nu vore inne.
— Hur kan du veta det, du, som inte sysselsätter dig med politik?
— Åh, fast jag inte gör det själv, så umgås jag ändå i en krets, där man sysselsätter sig därmed, och de politiska händelserna ha inte undgått mig. Jag har hört sägas, att kardinal Mazarin för närvarande är mycket orolig över sakernas läge. Man tycks verkligen inte ha samma aktning för hans befallningar som man hade för vårt forna spöke, den avlidne kardinalen, vars porträtt du här ser, ty säga vad man vill, så var han ändå en stor man.
— Det vill jag visst inte förneka, min käre Aramis, och det var han, som gjorde mig till löjtnant.
— Till en början var jag helt och hållet stämd för kardinalen; jag tänkte för mig själv, att en minister aldrig blir omtyckt, men att denne med det snille, man påstod honom äga,
