— Åh, jag är ju bara tre lieues från Paris. Hästarna äro utvilade, och på mindre än en timme är jag hemma.
D'Artagnan slog nu i ett sista glas vin.
— En skål för våra forna, glada dagar! sade han.
— Ja, återtog Aramis, det är tyvärr en förfluten tid: fugit irreparabile tempus.
— Bah, sade d'Artagnan, den kommer kanske åter. I alla händelser, om du behöver mig, så bor jag på värdshuset Geten vid Tiquetonnegatan.
— Och jag i jesuitklostret. Från klockan sex på morgonen till åtta på kvällen går man in genom dörren, från åtta på kvällen till sex på morgonen genom fönstren
— Farväl, min vän.
— Åh, inte vill jag lämna dig på det sättet. Jag följer dig ut. Han tog sin värja och kappa.
Han vill förvissa sig om, att jag verkligen rlder härrfrån, sade d'Artagnan för sig själv.
Aramis visslade på Bazin, men Bazin sov i det yttre rummet efter att ha förtärt återstoden av supén, och Aramis måste rycka honom i örat för att väcka honom.
Bazin sträckte ut armarna, gnuggade sig i ögonen och ämnade åter somna in.
— Nå, din sjusovare, fort efter stegen!
— Stegen, svarade Bazin, i det han gäspade, så att käken kunnat gå ur led. Den är kvar vid fönstret.
— Den andra, menar jag, trädgårdsstegen. Såg du inte, att herr d'Artagnan hade besvär med att stiga upp och skulle få ännu svårare att stiga ned?
D'Artagnan ämnade försäkra, att han mycket lätt skulle kunna gå ned på repstegen, då det plötsligt föll honom in att tiga.
Bazin drog en djup suck och gick ut för att hämta stegen. Strax därefter var en bekväm och stark trästege upprest mot fönstret.
— Så där, ja, det kan man kalla ett bra kommunikationsmedel, sade d'Artagnan; på en sådan stege kunde till och med en kvinna stiga upp.
