Med en genomträngande blick sökte Aramis utforska sin väns tankar, men d'Artagnan mötte denna blick med oskyldig uppsyn. För övrigt satte han nu foten på stegens översta pinne och klättrade utför. Om ett ögonblick voro de nere. Bazin stod kvar i fönstret.
— Stanna kvar du, sade Aramis. Jag kommer tillbaka.
De gingo nu åt vagnslidret till. Då de närmade sig detta, kom Planchet ut därifrån, ledande de två hästarna vid betslet.
— Se där, sade Aramis, en duglig och uppmärksam tjänare; han är inte som den lättingen Bazin, vilken inte duger till någonting, sedan han blivit en kyrkans tjänare. Följ oss, Planchet, vi gå och språka till slutet av byn.
De båda vännerna vandrade nu tillsammans genom hela byn, under det de språkade om likgiltiga ämnen. När de kommit till de yttersta husen, sade Aramis:
— Farväl då, min kära vän. Fullfölj din bana, lyckan ler åt dig, låt henne inte undslippa dig; kom ihåg att hon är flyktig och kokett och behandla henne därefter. Jag för min del vill i min anspråkslöshet fortsätta mitt sysslolösa liv. Tack i alla fall för dina goda avsikter och i synnerhet för de angenäma minnen, ditt återseende väckt hos mig.
De omfamnade varandra. Planchet satt redan till häst. D'Artagnan steg nu även upp i sadeln, varpå de båda ryttarna sporrade sina hästar och avlägsnade sig på vägen till Paris.
Aramis stod orörlig mitt på gatan, ända tills han förlorat dem ur sikte.
Men då de ridit omkring tvåhundra steg, stannade d'Artagnan helt tvärt, hoppade av hästen, kastade tygeln om Planchets arm, tog pistolerna ur hölstret och stack dem i sitt bälte …
— Vad är det, herre? frågade Planchet helt förskräckt.
— Ingenting, svarade d'Artagnan. Men så slug han än är, låter jag ändå inte lura mig av honom. Stanna kvar här och rör dig inte ur stället. Håll dig vid kanten av vägen och vänta tills jag kommer tillbaka.
D'Artagnan hoppade över diket vid vägkanten och ilade tvärs över fältet för att kringgå byn. Mellan jesuitklostret
