behövde endast följa den, som går från Villers-Cotterets till Compiègne, och då man kommit ut ur skogen taga av till höger.
Det var en vacker vårmorgon, fåglarna sjöngo i de stora träden, breda solstrålar, liknande skira, gyllene gardiner, framskymtade, där det fanns någon öppning i skogen. På andra ställen åter kunde dagsljuset knappt genomtränga det täta lövvalvet, och de gamla ekarnas stammar, till vilka de livliga ekorrarna vid åsynen av de resande hastigt togo sin tillflykt, voro inhöljda i mörker. Hela naturen spred en doft av gräs, blommor och löv, som upplivade sinnet.
D'Artagnan, som ledsnat vid Paris kvalmiga atmosfär, tänkte för sig själv, att då man äger tre präktiga lantegendomar, gränsande intill varandra, bör man väl finna sig lycklig i ett sådant paradis, och skakande på huvudet sade han: »Om jag vore Porthos, och d'Artagnan komme för att göra mig det förslag, jag nu ämnar göra honom, så vet jag nog vad jag skulle svara.
Vid skogsbrynet såg d'Artagnan den anvisade vägen, och vid slutet därav tornen på ett stort länsherreslott.
— Sannerligen, herre, sade Planchet, är inte det här riktigt präktiga ägor, och om de tillhöra herr Porthos, så lyckönskar jag honom.
— Besitta, sade d'Artagnan, du får inte kalla honom Porthos eller ens du Vallon, du skall kalla honom de Bracieux eller de Pierrefonds. Du kunde eljest orsaka, att jag förfelade ändamålet med mitt besök.
Då d'Artagnan närmade sig det slott, som först tilldragit sig hans blickar, insåg han, att det icke kunde vara där hans vän bodde; ehuru tornen voro solida och sågo ut att ha byggts nyligen, voro de likväl öppna och liksom söndersprängda med våld. Man kunde trott att någon jätte kluvit dem med ett hugg av en ofantlig bila.
Vid vägens slut fingo de utsikt över en vacker dal, i vars djup man vid stranden av en liten vän insjö såg några små hus, kringströdda här och var, några försedda med tegel, andra med halmtak, och vilka tycktes som härskare erkänna ett pryd-
