— Mycket gärna, svarade d'Artagnan, morgonluften har givit mig frisk aptit.
— Ja, svarade Porthos, min luft är förträfflig.
De gingo in i slottet. Allt var förgyllt från golv till tak, taklister, friser och länstolar. Ett dukat bord väntade dem.
— Ja, här ser du min vardagskost, sade Porthos.
— För tusan! svarade d'Artagnan. Jag gratulerar dig, själva kungen har inte ett sådant bord.
— Jag har verkligen hört sägas, att han får ett ganska knappt kosthåll av herr Mazarin. Smaka på de här kotletterna, d'Artagnan, de äro av mina egna får.
— Du har möra får, svarade d'Artagnan, jag lyckönskar dig.
— Ja, de beta på mina ängsmarker, som äro alldeles förträffliga.
— Litet mer, om jag får lov.
— Åh, tag hellre för dig av den här haren, som jag sköt i går i en av mina kaningårdar.
— Vilken utsökt smak! utropade d'Artagnan. Du föder då dina harar med bara timjan?
— Och vad säger du om mitt vin? Det är ju ganska gott, inte sant?
— Makalöst!
— Och det är ändå av min egen skörd.
— Verkligen?
— Ja, från en liten sluttning på södra sidan av berget där borta. Den ger mig fulla tjugu åmar.
— Då har du ju ett riktigt vinberg!
Porthos suckade nu för fjärde gången. D'Artagnan räknade hans suckar.
— Hm, sade d'Artagnan, som gärna önskade tyda denna gåta, man skulle kunna tro, att någon sorg trycker dig, min vän. Jag hoppas, att det inte är något fel med din hälsa?
— Den är förträfflig, min vän, bättre än någonsin. Jag -skulle kunna slå ihjäl en oxe med blotta knytnäven.
— Har du några familjebekymmer?
— Familjebekymmer? Nej, jag är ju ensam i hela världen.
