— Vilken glädje att återse dig, min käre d Artagnan! utropade han med en stämma, som övergått från baryton till bas. Du har alltså inte glömt mig?
— Glömt dig! Åh, min käre du Vallon, hur skulle man kunna glömma sin ungdoms glada dagar, sina mest tillgivna vänner och de faror, man genomgått tillsammans med dem? Då jag nu återser dig, finns det knappast ett ögonblick av vårt forna kamratliv, som inte återkommer i mina tankar.
— Ja, ja, sade Porthos, i det han sökte återgiva sina mustascher den sprättiga fason, de i hans enslighet förlorat, ja vi hade åtskilliga äventyr på den tiden, och vi gjorde den arma kardinalen åtskilligt huvudbry.
Porthos drog en suck. D'Artagnan betraktade honom.
— I alla händelser, återtog Porthos i samma längtansfulla ton, är du välkommen, käre vän. Du ska hjälpa mig att återvinna min förra munterhet. I morgon skola vi jaga hare på slättmarken här, som är utmärkt, eller råbock i de vackra skogarna. Jag har fyra vinthundar, som anses vara de mest snabbfotade i hela provinsen och ett koppel, som inte har sin make på tjugu mils omkrets.
Porthos suckade åter.
— Ah, tänkte d'Artagnan, skulle min gamle hedersvän inte vara så lycklig, som man kunde tro? Och högt sade han:
— Men först och främst presenterar du mig väl för fru du Vallon; jag påminner mig just ett mycket vänligt bjudningsbrev, som du skickade mig, och vid vars slut hon var nog artig att tillägga några rader.
Porthos suckade för tredje gången.
— Jag miste min hustru för två år sedan, svarade han, och jag sörjer henne alltjämt lika djupt. Det var just därför jag flyttade från mitt slott Vallon, i närheten av Corbeil, till min egendom Bracieux, varigenom jag sedan föranleddes att köpa den här.
— Du är således rik och oberoende? frågade d'Artagnan.
— Ack ja, svarade Porthos, jag är änkling och har fyrtiotusen livres årlig ränta. Men nu ska vi frukostera, om du så vill.
