— Ja, ypperliga villkor, alldeles ypperliga. Hans eminens ger allt vad man önskar: gods, pengar och titlar!
— Ah! utbrast Porthos med uppspärrade ögon.
— Under förre kardinalens tid, återtog d'Artagnan, förstodo vi inte att draga fördel av våra framgångar, fastän tillfällen visst inte fattades oss. Jag säger inte detta med avseende på dig, som har dina fyrtiotusen i ränta och som synes mig vara den lyckligaste människa på jorden.
Porthos suckade.
— Icke desto mindre, fortfor d'Artagnan, oaktat dina fyrtiotusen eller kanske just fördenskull, tycker jag, att en krona skulle pryda din vagn. Eller hur?
— Mycket sant, medgav Porthos.
— Nåväl, min vän, förtjäna den! Du har den på din värjspets. Vi komma inte att stå i vägen för varandra. Du vill ha en titel, jag däremot pengar. Jag önskar jag kunde förtjäna så mycket, att jag kunde återuppbygga Artagnan, vilket mina genom korstågen utarmade förfäder sedan den tiden låtit förfalla, och köpa mig trettio tunnland kringliggande mark. Det är allt vad jag åstundar … då skulle jag flytta dit och leva och dö i frid.
— Och jag, sade Porthos, jag vill bli baron.
— Det skall du bli.
— Men har du inte också tänkt på våra andra vänner?
— Jo, jag har redan träffat Aramis.
— Nå, vad önskar han? Att bli biskop kanske?
— Aramis, svarade d'Artagnan, som ej ville taga Porthos ur hans förtjusning, kan du tänka dig, min vän, Aramis har blivit munk och jesuit; han lever som en björn i sitt ide; han försakar allt och tänker bara på sin eviga välfärd. Mina anbud förmådde inte fresta honom.
— Det var dumt, det, sade Porthos, han hade gott förstånd. Än Athos då?
— Honom har jag ännu inte träffat, men jag skall fara till honom, då jag beger mig härifrån. Vet du var jag kan träffa honom?
— Ja, på en liten egendom, som han ärvt, i närheten av Blois.
