— Och den egendomen heter?
— Bragelonne. Förstår du, min vän, vad Athos, han, som är av lika hög börd som en kejsare, och som ärvt ett gods med grevetitel, förstår du vad han skall göra med alla de där grevskapen? Grevskapet La Fère, grevskapet Bragelonne?
— Synnerligast som han inte har några barn!
— Tja, jag har hört sägas, att han adopterat en yngling, som till utseendet liknar honom.
— Athos, vår Athos, lika dygdig som Scipio! Har du träffat honom?
— Nej.
— Nåväl, jag skall i morgon hälsa honom från dig. Oss emellan sagt, är jag rädd, att hans benägenhet för starka drycker gjort honom åldrad och förfallen.
— Ja, det är sant, medgav Porthos, han drack mycket.
— Och dessutom var han den äldsta av oss.
— Bara några få år äldre; hans allvarsamma min gjorde, att han såg mycket äldre ut.
— Ja, det är sant. Om vi få Athos med oss, är det så mycket bättre, i annat fall få vi hjälpa oss honom förutan. Vi två äro väl så goda som tolv andra.
— Ja, sade Porthos, småleende vid minnet av sina forna bedrifter, men vi fyra skulle varit lika goda som trettiosex, vilket väl behövts, då vårt värv blir svårt nog, efter vad du säger.
— Svårt nog för nybörjare, ja, men inte för oss.
— Komma vi att få slåss mycket?
— Det hoppas jag.
— Så mycket bättre! utropade Porthos. Så mycket bättre! Du kan inte tro, min vän, hur det knakar i benen på mig, alltsedan jag kom hit. När jag om söndagarna kommer från mässan, händer det ibland, att jag rider in på grannarnas åkrar och ängar för att få mig ett litet gott krakel, för jag känner, att det är ett behov för mig, men det lyckas mig aldrig. Vare sig att man respekterar eller fruktar mig, vilket senare är det mest sannolika, allt nog, man bryr sig inte om, att mina hundar trampa ned gräset och springa omkull alla människor … och när jag kommer tillbaka hem har jag ännu tråkigare än
