men man bör ju ändå visa gamla vänner en viss uppmärksamhet.
— Om jag följde med dig, skulle det kanske förströ mig, sade Porthos.
— Det är möjligt, svarade d'Artagnan, och mig också, men då skulle du inte få tid till ordentliga tillrustningar.
— Det är sant, medgav Porthos, res då, och var vid gott mod! Jag för min del känner en brinnande iver.
— Det gläder mig att höra, svarade d'Artagnan.
De skildes åt vid gränsen av Pierrefonds ägor, dit Porthos ovillkorligen ville ledsaga sin vän.
— Jag blir åtminstone inte ensam, sade d'Artagnan, i det han tog vägen åt Villers-Cotterets. Den tusan till Porthos är ännu lika kraftfull som förr. Om Athos kommer med … nåväl, då bli vi tre att skratta åt Aramis, den lille munken med sina erövringar hos det täcka könet.
Från Villers-Cotterets skrev han till kardinalen:
»Jag har redan en att erbjuda ers eminens, och denne
är så god som tjugu. Jag beger mig nu till Blois, till greve de
La Fère, som bor i närheten av denna stad på slottet
Bragelonne.»
