tyga min vördnad för denna lysande skugga av den ärorika greve de La Fère, som vi alla så högt älskade.
Planchet skakade på huvudet och sade ej ett ord; man kunde se, att han delade sin husbondes fruktan.
— Och hans bräcklighet sedan! återtog d'Artagnan. Han är väl nu redan gammal; kanske har han försjunkit i elände, ty han vårdslösade det lilla han ägde … och den sluskige Grimaud, stummare än någonsin och ännu värre drinkare än husbonden … vet du, Planchet, det skär mig i hjärtat att tänka därpå.
— Jag tycker mig redan se honom gå där och ragla och sluddra, sade Planchet i medlidsam ton.
— Min enda fruktan är, att Athos i ett ögonblick av rusig stridslystnad antar mitt förslag. Det vore ganska illa för mig och Porthos, ja, det skulle göra oss ett verkligt bryderi; men vid första dryckeslag övergiva vi honom, se där allt. När han nyktrar till igen, förstår han nog meningen.
— I alla händelser, herre, sade Planchet, få vi väl snart upplysning om saken, för jag tror, att de där höga murarna, på vilka den nedgående solen kastar sitt röda sken, äro Blois stadsmurar.
— Det är troligt, svarade d'Artagnan, och dessa spetsiga, skulpterade klocktorn likna, vad jag hört sägas om Chambord.
Strax därefter syntes en av dessa tunga, med oxar förspända vagnar, som från traktens präktiga skogar föra timmer till hamnarna vid Loire, komma fram från en skogsväg med många hjulspår och köra in på stora landsvägen, där de båda ryttarna färdades. En man gick vid sidan av vagnen, bärande en lång käpp, varmed han pådrev de tröga djuren.
— Hör på, min vän! ropade Planchet åt bonden.
— Vad befalla herrarna? frågade denne med det rena uttal, som är traktens innevånare så eget.
— Vi söka greve de La Fères egendom, svarade d'Artagnan; känner ni till det namnet bland herremännens här i trakten?
Bonden tog av sig hatten, då han hörde detta namn nämnas, och svarade:
