— Mina herrar, det här timret, som jag forslar, tillhör honom. Jag har huggit det i hans skog och ska nu köra det till slottet.
D'Artagnan ville icke utfråga denne man; det var honom motbjudande att måhända få höra en annan säga, vad han själv sagt åt Planchet.
— Slottet! sade d'Artagnan för sig själv. Slottet! Ah, jag förstår, Athos är nogräknad, han har liksom Porthos tvingat sina bönder att kalla honom monseigneur och att benämna hans simpla hus slott. Han kunde vara ganska styvsint, den gode Athos, i synnerhet när had druckit.
Oxarna skredo långsamt framåt. D'Artagnan och Planchet redo bakefter vagnen, men detta sätt att färdas gjorde dem otåliga.
— Det här är således rätta vägen? frågade d'Artagnan bonden; och vi kunna följa den utan att råka vilse?
— Ja, herre, svarade karlen. Ni ha blott en halv lieue kvar att rida, och ni få snart se ett slott skymta fram mellan popplarna. Detta slott är inte Bragelonne utan La Vallière: det rider ni förbi, men tre skotthåll längre fram ligger ett stort vitt hus med skiffertak, byggt på en av väldiga sykomorer skuggad kulle … det är greve de La Fères slott.
D'Artagnan tackade bonden och sporrade sin häst. Mot sin vilja förvirrad vid tanken på att nu få återse den märkvärdige man, som älskat honom så högt och genom sina råd och sitt föredöme i så väsentlig mån bidragit till hans uppfostran såsom ädling, saktade han småningom farten och red nu helt tankfull med nedböjt huvud.
Vid en krök av vägen syntes snart slottet La Vallière, såsom bonden sagt, och omkring en kvarts lieue längre bort avtecknade sig det omnämnda vita huset, infattat i ramen av sina sykomorer, mot en bakgrund av täta trädgrupper, vilka våren pudrade med drivor av vita blommor.
Vid åsynen härav erfor d'Artagnan, som vanligtvis ej var vidare tillgänglig för veka känslor, en sällsam rörelse i djupet av sitt hjärta … så mäktiga äro ungdomsminnena under hela livets förlopp.
