— Han kommer strax efter.
Betjänten öppnade grinden och gick före Planchet, som vlnkade åt d'Artagnan, vilken med starkare hjärtklappning än förut red in på gården.
Då Planchet kommit fram till trappan, hörde de en röst från ett rum på nedre botten säga:
— Nåväl, var är den där adelsmannen, och varför för du inte hit honom?
Denna röst, som nådde d'Artagnans öron, väckte i hans hjärta tusende känslor, tusende minnen som han förgätit. Han hoppade hastigt av hästen, under det Planchet småleende närmade sig husets herre.
— Jag känner igen den där gossen, sade Athos, som nu visade sig på tröskeln.
— Ja, herr greve, ni känner mig. Jag är Planchet, herr greve, ni minns väl Planchet …
Den hederlige tjänaren förmådde ej säga mer, så överväldigad blev han vid ädlingens oväntade åsyn.
— Vad? Planchet! utropade Athos. Skulle väl herr d'Artagnan vara här?
— Ja, här är jag, käre Athos, här är jag, sade d'Artagnan stammande och nästan vacklande.
Vid dessa ord målade sig en synbar rörelse i Athos vackra och lugna ansikte. Han tog ett par raska steg mot d'Artagnan utan att vända blicken från honom, och slöt honom ömt i sina armar. D'Artagnan, som nu övervunnit sin förvirring, omfamnade Athos med en hjärtlighet, som framkallade tårar i hans ögon.
Athos fattade nu hans hand, tryckte den i båda sina, och förde in honom i salongen, där flera personer voro församlade. Alla stego upp vid deras inträde.
— Jag får presentera för er chevalier d'Artagnan, sade Athos, löjtnant vid hans majestät konungens musketörer, en mycket tillgiven vän och en av de tappraste och mest älskvärda riddersmän jag någonsin lärt känna.
D'Artagnan emottog de närvarandes artigheter, besvarade dem efter bästa förmåga, intog sin plats i deras krets, och då
