Sida:Myladys son del I 1925.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

det för ögonblicket avstannade samtalet åter kom i gång, började han att närmare betrakta Athos.

Besynnerligt! Athos syntes knappast äldre nu än då han sist såg honom. Hans vackra ögon, befriade från de mörka ringar, som förråda nattvak och dryckenskap, syntes nu större och klarare än någonsin förr; hans ansikte hade i värdighet vunnit vad det förlorat i feberaktig spänning, hans händer, oaktat det mjuka hullet ännu lika vackra och kraftiga, glänste under sina spetsmanschetter, likt vissa händer av Titian och van Dyck. Han var smärtare än förr, hans breda, bakåt dragna axlar antydde en ovanlig styrka, hans långa, svarta hår, knappt märkbart gråsprängt, nedföll prydligt på axlarna och lockade sig naturligt. Hans röst var alltjämt lika klangfull som om han endast varit tjugufem år, och de vita tänderna gåvo ett obeskrivligt behag åt hans leende.

Grevens gäster, som av den knappt märkbara kyla samtalet nu fått, insågo, att de båda vännerna ivrigt önskade att få vara ensamma, började med den grannlaga ocn fina artighet, som fordom var vanlig, att taga avsked, men i detsamma hördes från gården ett starkt hundskall, och flera personer yttrade på samma gång:

— Ah, det är Raoul, som kommer tillbaka!

Vid namnet Raoul såg Athos på d'Artagnan och tycktes spana efter det uttryck av nyfikenhet, som detta namn kunde framkalla i vännens ansikte. Men d Artagnan förstod ännu ingenting, han hade icke hunnit hämta sig från sin överraskning. Nästan mekaniskt vände han sig om, då en vacker, femtonårig yngling, enkelt men särdeles smakfullt klädd, inträdde i salongen, i det han behagligt avtog sin med långa, röda plymer prydda hatt.

D'Artagnan stod helt förvånad vid åsynen av denna nya, alldeles oväntade person. En mängd nya föreställningar framstodo för hans själ, och hans snabba uppfattningsförmåga lät honom nu förstå den förändring Athos undergått, vilken ända hittills förefallit honom så obegriplig. En märkbar likhet mellan greven och den unge gossen avslöjade hemligheten av denna pånyttfödelse. Han väntade, betraktade och lyssnade.