känner inga samvetskval, ty om vi låtit henne leva, skulle hon utan tvivel fortsatt sitt förstörelseverk … men därmed vill jag inte säga, att jag är övertygad om att vi ägde rättighet att göra det vi gjorde. Allt blod, som blivit utgjutet, kräver måhända en försoning. Hon har fullgjort sin, det återstår kanske oss att fullgöra vår.
— Jag har ibland tänkt som du, Athos, sade d'Artagnan.
— Denna kvinna hade ju en son?
— Ja, det hade hon.
— Har du någonsin hört talas om denne?
— Nej, aldrig.
— Han måste nu vara tjugutre år, mumlade Athos. Jag tänker ofta på den unge mannen, d'Artagnan.
— Det är besynnerligt. Och jag som glömt honom!
— Och lord Winter, har du haft någon underrättelse om honom?
— Jag vet att han står mycket i gunst hos konung Karl I.
— Han delar väl då hans öde, som i denna stund är ganska olyckligt. Detta för mig tillbaka till vad jag nyss sade. Han lät utgjuta Straffords blod. Och blod kräver blod. Än drottningen då?
— Vilken drottning?
— Madame Henriette av England, Henrik IV:s dotter.
— Hon är i Louvre, som du vet.
— Ja, där allting fattas henne, inte sant? Under denna vinters stränga köld har hennes sjuka dotter, enligt vad jag hört i brist på bränsle varit nödsakad att ligga till sängs. Vad tycker du väl? Henrik IV:s dotter skälver av köld i brist på en risknippa! Varför begärde hon inte hjälp av någon bland oss i stället för att vända sig till Mazarin. Då skulle ingenting ha fattats henne.
— Känner du henne något närmare, Athos?
— Nej, men min mor såg henne som barn. Har jag inte sagt dig, att min mor var hovdam hos Marie de Médicis?
— Nej, aldrig. Du talar inte om sådana saker, du, Athos.
— Åh, jo, det gör jag väl, men inte annat än när jag har någon anledning därtill.
