— Jag tror, att han älskar mig som om jag vore hans far.
— Och är djupt tacksam?
— Åh, vad tacksamheten beträffar, svarade Athos, så är den ömsesidig. Jag säger det inte åt honom, endast åt dig, d'Artagnan, jag står verkligen i tacksamhetsskuld till honom.
— Hur så? frågade musketören förvånad.
— Åh, det är ju han, som hos mig åstadkommit den förändring du sett. Jag förtorkade som ett stackars fristående träd, som inte hade någon föreningslänk med jorden; det var blott en innerlig tillgivenhet, som åter kunde få mig att slå rötter i livet. En älskarinna? Jag var för gammal till det. Vänner? Jag hade ju inte längre dig. Nåväl, i detta barn återfann jag allt vad jag förlorat. Jag hade inte längre mod att leva för mig själv, men för honom levde jag. Undervisning gör mycket för ett barn, men ett gott föredöme är ännu bättre. Jag gav honom detta föredöme, d'Artagnan. De laster, jag hade, lade jag bort, de dygder, jag inte hade, låtsade jag mig ha. Jag tror inte att jag bedrar mig, d'Artagnan; Raoul synes mig ägnad att bli en så fulländad ädling, som vår försämrade tid förmår åstadkomma.
D'Artagnan betraktade Athos med stigande beundran. De promenerade i en frisk och skuggrik allé, i vilken några strålar av den nedgående solen inträngde. En av dessa gyllene strålar belyste Athos ansikte, och hans ögon tycktes återgiva den ljumma och stilla aftonvärme, de emottogo.
Tanken på mylady framställde sig för d'Artagnans själ.
— Och du är lycklig? frågade han sin vän.
— Så lycklig som det är en av Guds skapade varelser tillåtet att vara här på jorden. Men fullfölj din tanke, min käre d'Artagnan, ty du har ännu inte sagt mig den helt och hållet.
— Du är förfärlig, Athos, man kan ingenting dölja för dig, svarade d'Artagnan. Nåväl, jag ville fråga dig, om du inte stundom har vissa oväntade förnimmelser av fasa, som likna …
— Samvetskval? inföll Athos. Jag fullbordade din meing. Ja och nej … jag känner inga samvetskval, emedan denna kvinna helt visst förtjänade det straff, hon fick. Jag
