— Allting här är präktigt och röjer ädlingen, sade d'Artagnan.
I detta ögonblick hörde man hovslag.
— Det är Raoul, som kommer tillbaka, sade Athos, vi få nu underrättelser om den stackars lilla tösen.
Den unge gossen syntes nu verkligen vid grinden och red in på gården, alldeles överhöljd av damm, han hoppade av sin häst, lämnade den åt en stalldräng och kom fram för att hälsa på greven och d'Artagnan.
— Denne herre, sade Athos, i det han lade handen på d'Artagnans axel, är chevalier d'Artagnan, om vilken du ofta hört mig tala, Raoul.
— Min herre, sade ynglingen, i det han bugade sig ännu djupare än förra gången, greven har alltid framställt er som ett exempel, så ofta han velat nämna en modig och ädel riddersman.
Denna lilla artighet förfelade ej sin verkan på d'Artagnan, som kände sitt hjärta angenämt berört därav. Han räckte Raoul sin hand och sade:
— Min unge vän, allt det beröm man givit mig återfaller på greven, ty han har i allt lett min uppfostran, och det är inte hans fel, om lärjungen ej dragit fördel av hans lärdomar. Men jag är övertygad om att ni inte försummat något i detta avseende, Raoul. Jag tycker om ert utseende, och er artighet har rört mig.
Athos var förtjust, han såg med tacksamhet på d'Artagnan; därpå vände han blicken till Raoul med ett av dessa leenden, över vilka barn känna sig så stolta, då de fatta deras mening.
— Nu, tänkte d'Artagnan, vilken detta stumma minspel icke undgått, nu är jag säker.
— Nå, Raoul, sade Athos, jag hoppas, att missödet inte har några svårare följder?
— Det vet man inte ännu, min herre, läkaren kunde inte säga något bestämt ännu till följd av den starka svullnaden, men han fruktar, att någon sena blivit skadad.
— Och du stannade inte kvar längre hos fru de Saint-Remy?
