— Nej, jag var rädd att inte hinna hem till den vanliga måltidstimmen, herr greve, svarade Raoul, och därigenom låta er vänta.
I detsamma kom en liten betjäntgosse och anmälde, att kvällsvarden var serverad.
Athos förde sin gäst in i en ganska enkel matsal, vars fönster på ena sidan vette ut åt trädgården och på den andra åt ett orangeri, där prakfulla blomster uppdrogos. På ett skänkbord stod en präktig silverkanna; d'Artagnan stannade för att betrakta den.
— Vilket gudomligt konstverk, sade han.
— Ja, svarade Athos, det är ett mästerstycke av den store konstnären. Benvenuto Cellini.
— Och bataljen, som den föreställer?
— Är slaget vid Marignan. Det är just i det ögonblick, då en av mina förfäder räcker sitt svärd åt Francois I, som nyss brutit av sitt. Det var vid detta tillfälle min släkting Enguerrand de La Fère blev riddare av Saint-Michelsorden. Femton år därefter — ty konungen glömde ej att han i tre timmar slagits med sin vän Enguerrands svärd utan att bryta av det — gjorde hans majestät honom en gåva av denna kanna och en värja, som du förr sett hos mig, och som även är ett vackert guldsmedsarbete. Det var på jättarnas tid. Vi äro dvärgar mot dessa män. Låt oss nu sitta ned och supera, d'Artagnan. Apropå, tillade han åt den lille betjänten, som serverade dem, kalla in Charlot.
Gossen gick ut, och strax därefter inträdde den tjänare, till vilken de båda resande vid ankomsten vänt sig.
— Min käre Charlot, sade Athos, jag rekommenderar åt din synnerliga omsorg herr d'Artagnans betjänt, Planchet, för hela den tid han kommer att stanna här. Han tycker om gott vin, och du har nyckeln till källaren. Han har länge legat på blotta marken, och skall därför sätta värde på en god säng. Jag ber dig se till att han får en sådan.
Charlot bugade sig och gick ut.
— Charlot är en bra karl, sade Athos, han har tjänat hos mig i aderton år.
